Depp...

...har jag hamnat i nu. Jag har en liten sjuklig 2-åring här hemma. Började ju på dagis i höstas och har sedan dess varit mer eller mindre konstant sjuk. Jag kan lätt räkna de veckor jag varit på jobbet en hel vecka på en hand. Och någonstans mitt i allt det här så har jag ju den där känslan av att det här inte är vad jag innerst inne vill. Jag vill egentligen inte lämna en liten 1½-2-åring på dagis. Jag tycker det är för tidigt och uppenbarligen har hon ju inte skaffat sig så bra immunförsvar ännu, utan minsta förkylning kastar sig över henne och verkar stortrivas hos henne! Hade mer än gärna väntat ett år till med dagis ...men så är det ju den här stressen och pressen både ekonomiskt och även med jobbet. Jag vill ju verkligen ha kvar mitt arbete som jag trivs med så bra! Känns som om livet är ett enda ekorrhjul och man springer som en vettskrämd liten hamster för att hinna med allt och sedan upptäcker man att det var livet som rullade på där utanför...och det hann man inte riktigt med...

ville bara skriva av mig lite av min frustration, ledsenhet och uppgivenhet. Hoppas det ska bli bättre när det äntligen blir vår nån gång!